Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye
Sim, claro que dói
Sim, claro que dói a quebra dos casulos.
E por que havia de tremer a primavera?
Porquê toda a nossa saudade ardente
em gelada palidez amarga se unisse?
Se todo o inverno esteve coberto, o que podia
trazer de volta o que estoura a terra?
Sim, claro que dói a quebra os botões,
dói pelo que cresce
e pelo que fecha.
Sim, é duro o cair das gotas.
Pesadamente pendem com medo, trementes,
unem-se ao caule, crescem, rolam -
O peso puxa para baixo, mas continuam as notas.
É duro ser incerto e temeroso, cindido,
duro sentir como o abismo chama e atrai,
sentar de repente e apenas tremer -
é duro querer ficar
e querer cair.
Então, quando pioram as coisas e não encontram
ajuda os brotos a quebrar no seu júbilo.
Então, quando nenhum medo já retém,
no esplendor caem e afincam-se no caule as gotas
esquecem que foram espantadas pelo novo
esquecem o seu medo antes do voo desdobrado -
por um segundo sentem a segurança suprema,
na confiança permanecem
que criou o mundo.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye
Sim, claro que dói
Sim, claro que dói a quebra dos casulos.
E por que havia de tremer a primavera?
Porquê toda a nossa saudade ardente
em gelada palidez amarga se unisse?
Se todo o inverno esteve coberto, o que podia
trazer de volta o que estoura a terra?
Sim, claro que dói a quebra os botões,
dói pelo que cresce
e pelo que fecha.
Sim, é duro o cair das gotas.
Pesadamente pendem com medo, trementes,
unem-se ao caule, crescem, rolam -
O peso puxa para baixo, mas continuam as notas.
É duro ser incerto e temeroso, cindido,
duro sentir como o abismo chama e atrai,
sentar de repente e apenas tremer -
é duro querer ficar
e querer cair.
Então, quando pioram as coisas e não encontram
ajuda os brotos a quebrar no seu júbilo.
Então, quando nenhum medo já retém,
no esplendor caem e afincam-se no caule as gotas
esquecem que foram espantadas pelo novo
esquecem o seu medo antes do voo desdobrado -
por um segundo sentem a segurança suprema,
na confiança permanecem
que criou o mundo.